jag måste erkänna!
jag är EXTREMT mörkrädd, jag spänner mig som en galning.
så länge jag är hemma med någon eller hos någon är det ingen fara, men så får jag är ensam hemma och det blir mörkt så spänner jag mig, varje litet ljud får mig att tappa andan.
om jag har någon i telefon blir det lättare men det är fortfarande inte lätt. Tack J för dina samtal!
nu när mamma och sami har varit på bröllop, samt syster på the vocie i kungsan så har jag varit ensam hemma.
när det är ljust är det ingen fara, men så fort det blir mörkt, så smäller det.
Trots att jag har en hund som skäller varje gång hon känner att något är fel, så känner jag mig inte okej, jag vet att hon skulle försvara mig och hela familjen om något skulle hända men jag har alltid varit så här.
jag kunde inte ens gå hem från grannen 4 hus i från oss när jag var mindre utan att jag sprang hem, samt var livrädd.
det skulle jag förmodligen göra i dag med...
det är så mycket skit som händer på kvällarna och allt skrämmer mig.
hur FAN ska jag kunna flytta hemifrån?
det kommer ta tid innan jag klarar av det,
jag hatar trapphus, kan ej gå eller åka hiss själv på kvällarna eller om det är ett skumt trapphus,
jag hatar konstiga läten
jag hatar ensamheten (just för att jag inte kan försvara mig själv så mycket)
jag hatar att lämna folk ensamna, (när mamma och pappa skilde sig ville jag vara hos pappa rätt ofta för han var själv och det ville inte jag för jag var rädd då var pappa det med trodde jag)


ursh finns det något sätt att bota detta?